Finns det en legitim svensk patriotism?
[IN SWEDISH]
Sverigedemokraterna råkar över fyraprocentsspärren mitt i den febriga, fryntliga högsommarpatriotism som EM i fotboll utgör. Om en svensk nationalism trots allt existerar, hur bör då de traditionella partierna förhålla sig till denna, och hur kan denna nationalism definieras bättre än på sd:s förlegade och främlingsfientliga sätt?
”Nu känner vi att vi är bäst i världen igen” sade statsminister Fredrik Reinfeldt vid riksdagens utfrågning dagen efter Sveriges första EM-match i fotboll. Innan samma match satt samma statsminister i TV4:s studio i ett uppenbart försök till populistiskt utnyttjande av situationen. När det är medvind i seglen för den svenska nationalkänslan, högsommarvärme och effekterna av en högkonjunktur verkar den svenska politiska ledningen göra allt för att vända detta till sin fördel, helt enligt den varumärkeslogik som deras PR-konsulter uppfordrat dem till att begagna sig av. Lika skamlöst opportunistisk som Berlusconi, så ser den nya politiska besattheten vid ”image” ut, i alla fall om dessa PR-konsulter får råda.
Återkommer man till Sverige efter en tid i utlandet möttes man på nationaldagen av en frossa i blågul heraldik mitt i högsommarvärmen, EM-festen, det ekonomiska välstånd och överflöd av sponsring, reklam och varumärken som detta för med sig. I och med att TV-mediet är en nationell institution betyder det också att det för med sig sin egna nationalistiska logik där hela landet förutsätts gå igång på exakt samma symboler och ideal. Vi förväntas småle åt samma skämt och komiska dialekter. Vi förväntas alla ha Pripps Blå och Skona som idealbilder av den svenska skärgård, klipphällar och rågblonda sommarnatt som ligger framför oss.
Detta är helt klart en form av nationalism, ja rentav chauvinism.
Men om vi nu alla har blivit upplärda i skola och Om detta må ni berätta-kampanjer att nationalism är något i grunden felaktigt, något som i sin förlängning har lett till det elände det förra seklet såg så mycket av, hur ska vi då ställa oss till denna aktuella nationalism, mer präglad av blågula Buttericks-peruker än av protofascistiska ungdomssommarläger?
Det finns en djup paradox i kärnan av den nutida världsutvecklingen. När världen mer och mer kännetecknas av globalisering, nomadiska livsstilar, outsourcing och identiter som är komplexa och multinationella, betyder det också att den nationella tillhörigheten ironiskt nog faktiskt får en förnyad betydelse. I en tid av förändring söker sig människor till det förment permanenta.
Men denna nationella tillhörighet verkar handla mer om just en slags varumärkeslogik än om nittonhundratalskoncept som blod och jord. På många sätt en ytlig nationalism präglad av rätt flyktiga saker, som de myter och traditioner vilka ska verka gamla men är väldigt nyligen påkomna, likt Absolut Vodka-myten som ju bildades på 80-talet som ett varumärke direkt riktat mot den amerikanska marknaden. Detta är knappast oväntat i en tid då i stort sett alla idéer om någon slags ”essens” eller ”naturligt given” identitet kan avfärdas mot bättre vetande.
Det är också därför de högerextrema stackare vi ser varje nationaldag – samt de mer ”rumsrena” representanter för dessa som sd utgör – kör ett dött lopp: Deras nationalism är fullständigt otidsenlig i den värld de flesta av oss andra lever i, i och med att de hämtar så mycket av sitt tankegods från statiska idéer om fixa identiteter och den historiskt falska föreställningen om att det någonsin funnits en unikt ”svensk” moderkultur till vilken vi kan återgå.
Det är som med familjen Campbell i Bermondsey i södra London. De dricker te, läser The Mirror, och hänger en engelsk rödvit flagga från balkongen. De är superengelska men har en hudfärg som skiljer sig från majoriteten – de är av svart karibisk börd, men inte mindre engelska för den skull. Engelskheten är bara en del av deras identitet, men inte mindre viktig för den skull.
Och kanske också på grund av denna multipla identitet blir det också viktigare att påminna sig om vad som är specifikt fint med det engelska. Man är ett fan – av karibisk mat, amerikansk R’n’B, men inte minst av den engelska fotbollen, språkbruket och socialförsäkringssystemet. Alla dessa element måste aktivt firas och avnjutas, mest för att påminna sig om vad man gillar och var man står, utan att det för den skull blir fundamentalism av det hela.
Och massmedia är det som trummar ut denna normativitet mer än någon annan institution; de förstärker och befäster dessa idéer om vad just vi som nation förutsätts gilla.
Med andra ord, vad vi ser är alltså inte den sortens nationalism som fick unga män att mörda varandra i skyttegravar, utan den sorten som får en att fryntligt klucka över det som är så bra med sitt eget land respektive de andra.
Vi kluckar om det som är så stolt svenskt, trots att det vi upplever som det mest svenska mer och mer endast illusoriskt är det: sommarens Lakritspuck tillverkas i Portugal, Absolut Vodka ägs numer av fransmän, Volvo av amerikaner. IKEA-möblerna görs i Kina och Östeuropa och EM:s stora svenska målhjälte är av bosnisk härkomst.
Sverigedemokraterna råkar över fyraprocentsspärren mitt i den febriga, fryntliga högsommarpatriotism som EM i fotboll utgör. Om en svensk nationalism trots allt existerar, hur bör då de traditionella partierna förhålla sig till denna, och hur kan denna nationalism definieras bättre än på sd:s förlegade och främlingsfientliga sätt?
”Nu känner vi att vi är bäst i världen igen” sade statsminister Fredrik Reinfeldt vid riksdagens utfrågning dagen efter Sveriges första EM-match i fotboll. Innan samma match satt samma statsminister i TV4:s studio i ett uppenbart försök till populistiskt utnyttjande av situationen. När det är medvind i seglen för den svenska nationalkänslan, högsommarvärme och effekterna av en högkonjunktur verkar den svenska politiska ledningen göra allt för att vända detta till sin fördel, helt enligt den varumärkeslogik som deras PR-konsulter uppfordrat dem till att begagna sig av. Lika skamlöst opportunistisk som Berlusconi, så ser den nya politiska besattheten vid ”image” ut, i alla fall om dessa PR-konsulter får råda.
Återkommer man till Sverige efter en tid i utlandet möttes man på nationaldagen av en frossa i blågul heraldik mitt i högsommarvärmen, EM-festen, det ekonomiska välstånd och överflöd av sponsring, reklam och varumärken som detta för med sig. I och med att TV-mediet är en nationell institution betyder det också att det för med sig sin egna nationalistiska logik där hela landet förutsätts gå igång på exakt samma symboler och ideal. Vi förväntas småle åt samma skämt och komiska dialekter. Vi förväntas alla ha Pripps Blå och Skona som idealbilder av den svenska skärgård, klipphällar och rågblonda sommarnatt som ligger framför oss.
Detta är helt klart en form av nationalism, ja rentav chauvinism.
Men om vi nu alla har blivit upplärda i skola och Om detta må ni berätta-kampanjer att nationalism är något i grunden felaktigt, något som i sin förlängning har lett till det elände det förra seklet såg så mycket av, hur ska vi då ställa oss till denna aktuella nationalism, mer präglad av blågula Buttericks-peruker än av protofascistiska ungdomssommarläger?
Det finns en djup paradox i kärnan av den nutida världsutvecklingen. När världen mer och mer kännetecknas av globalisering, nomadiska livsstilar, outsourcing och identiter som är komplexa och multinationella, betyder det också att den nationella tillhörigheten ironiskt nog faktiskt får en förnyad betydelse. I en tid av förändring söker sig människor till det förment permanenta.
Men denna nationella tillhörighet verkar handla mer om just en slags varumärkeslogik än om nittonhundratalskoncept som blod och jord. På många sätt en ytlig nationalism präglad av rätt flyktiga saker, som de myter och traditioner vilka ska verka gamla men är väldigt nyligen påkomna, likt Absolut Vodka-myten som ju bildades på 80-talet som ett varumärke direkt riktat mot den amerikanska marknaden. Detta är knappast oväntat i en tid då i stort sett alla idéer om någon slags ”essens” eller ”naturligt given” identitet kan avfärdas mot bättre vetande.
Det är också därför de högerextrema stackare vi ser varje nationaldag – samt de mer ”rumsrena” representanter för dessa som sd utgör – kör ett dött lopp: Deras nationalism är fullständigt otidsenlig i den värld de flesta av oss andra lever i, i och med att de hämtar så mycket av sitt tankegods från statiska idéer om fixa identiteter och den historiskt falska föreställningen om att det någonsin funnits en unikt ”svensk” moderkultur till vilken vi kan återgå.
Det är som med familjen Campbell i Bermondsey i södra London. De dricker te, läser The Mirror, och hänger en engelsk rödvit flagga från balkongen. De är superengelska men har en hudfärg som skiljer sig från majoriteten – de är av svart karibisk börd, men inte mindre engelska för den skull. Engelskheten är bara en del av deras identitet, men inte mindre viktig för den skull.
Och kanske också på grund av denna multipla identitet blir det också viktigare att påminna sig om vad som är specifikt fint med det engelska. Man är ett fan – av karibisk mat, amerikansk R’n’B, men inte minst av den engelska fotbollen, språkbruket och socialförsäkringssystemet. Alla dessa element måste aktivt firas och avnjutas, mest för att påminna sig om vad man gillar och var man står, utan att det för den skull blir fundamentalism av det hela.
Och massmedia är det som trummar ut denna normativitet mer än någon annan institution; de förstärker och befäster dessa idéer om vad just vi som nation förutsätts gilla.
Med andra ord, vad vi ser är alltså inte den sortens nationalism som fick unga män att mörda varandra i skyttegravar, utan den sorten som får en att fryntligt klucka över det som är så bra med sitt eget land respektive de andra.
Vi kluckar om det som är så stolt svenskt, trots att det vi upplever som det mest svenska mer och mer endast illusoriskt är det: sommarens Lakritspuck tillverkas i Portugal, Absolut Vodka ägs numer av fransmän, Volvo av amerikaner. IKEA-möblerna görs i Kina och Östeuropa och EM:s stora svenska målhjälte är av bosnisk härkomst.
Labels: brands, globalization, in Swedish, nationalism, Politics, populism, Sweden
posted by Jonas Andersson at 09:18
2 Comments:
Varför kallar du Sverigedemokraterna, eller åtminstone partiets tolkning av den svenska nationalismen, för "främlingsfientlighet" när sd istället är kritiskt till den förda invandringspolitiken, alltså invandringskritiskt, står för en öppen svenskhet som bygger på kultur och inte etnicitet samt har en betydande andel politiker och väljare med invandrarbakgrund?
http://gruegranskar.blogspot.com/2008/01/sd-ett-parti-fr-invandrare.html
Tobias,
För det första vill jag ge en eloge till den debatt du faktiskt verkar föra, som är seriös och dessutom pekar på det faktum att en debatt av invandringsfrågan är nödvändig och på många sätt legitim. Visst är många av sd:s representanter i regel inte så här artikulerade, men jag får väl ge viss heder åt din version av debatten: framförallt om den bidrar till en debatt om invandring som inte stigmatiserar 'invandrarna' som vore de en enhetlig grupp. Risken är dock att du gör oss alla en ogärning dock, eftersom jag - och väldigt många med mig - till syvende och sist ser sd som "en ulv i fårakläder".
Så, är sd främlingsfientligt?
Ja, dels eftersom sd i sig självt faktiskt trots allt stigmatiserar 'invandrarna' som grupp, när problemet i huvudsak är att människor med icke-europeisk bakgrund eller med bristande språkkunskaper tenderar att inte bli anställda till en tillfredsställande grad i Sverige idag. Ett strukturellt utanförskap har skapats (med viss ghettoisering, brottslighet etc som följd - men inte till den grad som sd hävdar). Men detta problem är inte enbart invandrarnas, eller invandringens fel - den ligger lika mycket i en ovilja hos arbetsgivare att anställa, vare sig detta beror på en latent rasism eller en rent ekonomisk brist på gynnsamma vilkor vill jag inte spekulera i, men jag tror definitivt att moderaternas snack om att förbättra villkor för nyanställningar etc rent generellt är ett långt bättre medel än sd's flumsnack om att 'stödja svenskt företagande' och att 'strypa invandringen'. Den senare typen av retorik syftar just till att stigmatisera invandringen, och därmed 'invandrarna' som grupp ännu mer, och riskera att än mer minska förtroendet bland de svenska arbetsgivarna till personer med utlänskt påbrå, svårkollade referenser och svaga språkkunskaper.
Och dels - vare sig sd väljer att aktivt bekfräfta eller förneka det eller inte - så är det ju dessa associationer partiet faktiskt har bland allmänheten! Med andra ord; de medborgare som faktiskt är främlingsfientliga (anti-muslimska, fördumsfulla, you name it) är också de som lutar mot sd. Vilket gör det till ett parti med främlingsfientliga medlemmar och supporters. Historiskt har ju flera av partiets medarbetare också anknytningar till rörelser som 'bevara Sverige svenskt' osv.
Som Jérôme Jamin skriver, har den förvisso legitima debatt som sd förespråkar konstanta länkar till den extrema högerns och rentav fascismens retorik:
The new face of the extreme right leads to some confusion regarding the difference between the democratic and the non-democratic right. An example is the title of a recent book by Hans-Georg Betz: La droite populiste en Europe: Extrême et démocrate? (The Populist Right in Europe: Extreme and Democratic?). It is true that distinctions between the "soft" and the "hard" right are not as clear as before. Thus, the three main political issues of the extreme right (crime, unemployment and immigration) were taken up by most of the traditional parties. The myth of Europe under siege and the threat of uncontrolled migration and crime in the streets are no longer peddled just by the heirs of fascism. These themes have been mainstream for years, even on the Left, as Socialist or Green coalitions in France and Belgium have joined in the expulsion of illegal migrants. But although crime, immigration and unemployment have become mainstream issues, asserting systematic causal links among them remains an extremist characteristic. Only Le Pen, Dewinter and Haider persistently identify migrants with criminals and the unemployed, or speak of Muslims (especially since 9/11) as terrorists. In fact, with an obvious link between radical Islam and terrorism, many parties used the event to explain how they were not racist against the Muslims but wanted to protect Europe from terrorism and fundamentalism.
Rent makroekonomiskt behöver Europa med sin åldrande befolkning en stor invandring, till och med mer framöver än vad vi ser idag, trots de problem detta naturligtvis också för med sig. (Länk 1, länk 2.) Jag är den siste att förneka dessa problem, men alla fenomen har bra och dåliga sidor. Kanske är denna makroekonomiska nödvändighet också en förklaring till sossarnas invandringspolitik: detta parti har historiskt sett alltid sett till de stora strukturerna, och samtidigt blundat för vissa mer lokala, dåliga effekter av denna politik i vardagslivet. Hycklat rentav, jag kan tycka detta likväl.
Men låt inte en kritik av detta hyckleri slå över i simpla resonemang, enfrågerörelser och enfaldigt skuldbeläggande! One always has to see the bigger picture......
Post a Comment
<< Home