Strindbergiana I
[IN SWEDISH]
Har nu sent omsider tagit del av SVT:s hajpade August Strindberg-drama med manus av Peter Birro och regi av Stig Larsson — och parallellt med insikten att Stig Larssons historieberättande blir mer och mer konventionellt i takt med hans stigande ålder (inget fel med det, nödvändigtvis) så gjordes insikten att SVT inte gör den där grejen med lingvistisk omsorgsfullhet speciellt bra i sina historiska draman. Inte heller funkar castingen speciellt bra, jag menar Jonas Karlsson...
1) ...liknar inte ens Strindberg, han liknar min kompis Eriks imitation av Strindberg.
2) ...är på tok för snäll och inte i mitt tycke tillräckligt demonisk för att ikläda sig rollen. Nej, här hade behövts en svensk Jack Nicholson (om där nu finns någon sådan?)
Till vänster: Jonas Karlsson som Strindberg. Han fick betalt i pengar för rollen. Till höger: Erik Thalin som Strindberg. Notera, mer demonisk! Han fick betalt i öl.
Tillbaka till problemet med språket: i likhet med Birros tidigare epos Upp till Kamp, som i övrigt var riktigt bra tycker jag (se nu till och köp den, Jonas, på SVT:s Webbutik din fildelande snåljåp!), så finns där en bunt problem: Trovärdighet och styltighet.
Trovärdigheten har att göra med stockholmarnas nutida talspråksuttryck, som ju blir allmänt mesigare och mesigare i takt med att stockholmarna har det socioekonomiskt bättre och bättre dag för dag. Ett gäng bortskämda medelklasskids till skådespelare har accenter som inte blir speciellt trovärdiga i draman där karaktärerna ska föreställa mer plågade existenser. Speciellt eftersom Upp till Kamp utspelar sig i Göteborg blir detta med accenten ett problem: karaktärerna envisas med att prata småfisig tevestockholmska. Inte trovärdigt! (Här måste dock ges lite cred till Simon J Berger som fixade dialekten mycket bättre än den övriga ensemblen.)
Samma soppa blev det med August. Här ska det vara artonhundratal, och javisst, ett antal nianden har man smygit in, men var finns den där sturska, rappa borstbindarsvenskan jag inbillade mig man talade på tiden pre-pilsnerfilm? Nej, istället får vi tillvänd TV4 Frukostmorgon-svenska.
Lika problematiskt är det med styltigheten. Varför pratar så många skådespelare så ofta utan affektion överhuvudtaget? Jovisst, jag kan inbilla mig att man är rädda att det verkar överdrivet om där är för mycket inlevelse i varje stavelse, men det hela blir så platt och samtidigt styltigt teatraliskt när meningarna uttalas gravallvarligt och utan någon emotionell stuns i någon riktning alls; ni vet det där avmätta skådespelar-”hur måår ni?” i monoton melodi. Sådär pratar man bara i SVT-dramor tänker man, tankarna vandrar iväg och koncentrationen flackar.
Nej, istället är dokumentärer om karln intressantare. Ska försöka få ihop ett blogginlägg om Strindberg, borgerlighet och vilka paralleller vi kan dra mellan hans tid och vår. Snart. Håll utkik efter Strindbergiana II.
Har nu sent omsider tagit del av SVT:s hajpade August Strindberg-drama med manus av Peter Birro och regi av Stig Larsson — och parallellt med insikten att Stig Larssons historieberättande blir mer och mer konventionellt i takt med hans stigande ålder (inget fel med det, nödvändigtvis) så gjordes insikten att SVT inte gör den där grejen med lingvistisk omsorgsfullhet speciellt bra i sina historiska draman. Inte heller funkar castingen speciellt bra, jag menar Jonas Karlsson...
1) ...liknar inte ens Strindberg, han liknar min kompis Eriks imitation av Strindberg.
2) ...är på tok för snäll och inte i mitt tycke tillräckligt demonisk för att ikläda sig rollen. Nej, här hade behövts en svensk Jack Nicholson (om där nu finns någon sådan?)
Till vänster: Jonas Karlsson som Strindberg. Han fick betalt i pengar för rollen. Till höger: Erik Thalin som Strindberg. Notera, mer demonisk! Han fick betalt i öl.
Tillbaka till problemet med språket: i likhet med Birros tidigare epos Upp till Kamp, som i övrigt var riktigt bra tycker jag (se nu till och köp den, Jonas, på SVT:s Webbutik din fildelande snåljåp!), så finns där en bunt problem: Trovärdighet och styltighet.
Trovärdigheten har att göra med stockholmarnas nutida talspråksuttryck, som ju blir allmänt mesigare och mesigare i takt med att stockholmarna har det socioekonomiskt bättre och bättre dag för dag. Ett gäng bortskämda medelklasskids till skådespelare har accenter som inte blir speciellt trovärdiga i draman där karaktärerna ska föreställa mer plågade existenser. Speciellt eftersom Upp till Kamp utspelar sig i Göteborg blir detta med accenten ett problem: karaktärerna envisas med att prata småfisig tevestockholmska. Inte trovärdigt! (Här måste dock ges lite cred till Simon J Berger som fixade dialekten mycket bättre än den övriga ensemblen.)
Samma soppa blev det med August. Här ska det vara artonhundratal, och javisst, ett antal nianden har man smygit in, men var finns den där sturska, rappa borstbindarsvenskan jag inbillade mig man talade på tiden pre-pilsnerfilm? Nej, istället får vi tillvänd TV4 Frukostmorgon-svenska.
Lika problematiskt är det med styltigheten. Varför pratar så många skådespelare så ofta utan affektion överhuvudtaget? Jovisst, jag kan inbilla mig att man är rädda att det verkar överdrivet om där är för mycket inlevelse i varje stavelse, men det hela blir så platt och samtidigt styltigt teatraliskt när meningarna uttalas gravallvarligt och utan någon emotionell stuns i någon riktning alls; ni vet det där avmätta skådespelar-”hur måår ni?” i monoton melodi. Sådär pratar man bara i SVT-dramor tänker man, tankarna vandrar iväg och koncentrationen flackar.
Nej, istället är dokumentärer om karln intressantare. Ska försöka få ihop ett blogginlägg om Strindberg, borgerlighet och vilka paralleller vi kan dra mellan hans tid och vår. Snart. Håll utkik efter Strindbergiana II.
Labels: in Swedish, verisimilitude
posted by Jonas Andersson at 21:11
3 Comments:
Ehh... tack... får jag väl ändå lov att säga. Och en svensk Jack Nicholson, tja, jag kommer instinktivt att tänka på Stefan Sauk även om han väl snarare är att betrakta som en svensk Steven Segal.
I övrigt håller jag helt med dig om skräcken för att låta för bombastisk. I Upp till kamp var det inte riktigt lika störande (men väl att den göteborska varvssonen talade klingande uppländska). Men i August var det mer plågsamt. Redan i trailern hörde man vad som väntade, "jag har en penna som kommer låta tala om sig" på len rikssvenska.
Håller med. När det är så pass "nära" i tid, så krävs det realism, så även i och ännu närmare nutid. Enda gången man som manusförfattare kommer undan med ett lätt arkaisk språk är ju typ från medeltiden och bakåt.
Och faan vad du var en grym Strindberg Talle! I alla fall på stillbild... ;)
/jay
Bara något helt kort om dialekterna i Upp till kamp: Tommys mamma pratar ju stockholmska, och eftersom barn i allmänhet (i alla fall tills nyligen) oftare tar efter moderns dialekt så stämmer Tommys dialekt rätt bra med fiktionen. Tycker jag. Och Rebeckas skådespelare är ju göteborgare, så där är det väl inga konstigheter. Erik talar som sagt göteborgska men en väldigt lätt sådan, vilket också stämmer med hans familj. Återstår Lena som ju flyttar till stan i första avsnittet från ett ospecificerat ställ och inte har nån anledning att prata annorlunda än hon gör.
Eller, har jag missat nåt? ,-)
- S
Post a Comment
<< Home