Facebook, i livet och efter döden

[IN SWEDISH, ENGLISH VERSION AVAILABLE HERE]
Facebook synliggör livets futtighet, men också det oerhörda som framträder mellan banaliteterna.
Inte nog med att sociala nätverk som MySpace och framförallt Facebook numer är de primära kanalerna för att bli informerad när folk som är en närstående gör slut, eller har andra stora förändringar i sina liv (förlorar jobbet, blir med barn etc). Ibland drabbas man av insikten inte genom det som sägs, utan genom det som utelämnas. Relations-statusindikatorn plockas helt plötsligt ner. Den allestädes närvarande ”väggen” tas bort. Eller så händer ingenting; sidan förblir orörlig, stagnerad, i tomrummet som livskriser faktiskt kan skapa.
   Här betyder det sociala nätverket egentligen inget; det färgar inte verkligheten, varken i positiv eller negativ riktning; det bara är, likt livet självt. Känns det billigt att göra slut via textmeddelande? Känns det lika billigt att låta ens kompisar veta endast genom automatiserade Facebook-flöden? Sociala faktum består, deras laddning ligger inte i hur de medieras – huruvida de är gripande eller banala ligger i deras egna natur, inte hos budbäraren.
   Häromveckan hände det som händer ibland: en bekant – jag kände honom knappast, han var en kollega på colleget där jag jobbar – omkom hastigt i en tragisk cykelolycka i södra London. Han har en Facebooksida som sist jag kollade fortfarande låg uppe, nu till synes administrerad av hans änka och i praktiken ett lågmält minnesmärke, en gripande hyllning till den person han var.
   När det mest hjärtskärande, men samtidigt ofrånkomliga händer – att vi dör – återstår ju Facebook- eller MySpacesidan som ett potentiellt minnesmärke, men – om hanterad lite mer klumpigt – lika gärna som en obehaglig lucka i tiden, fångad i någon slags morbid stasis, med SuperWall-spam trillandes in långt efter den bortgångnes hädanfärd.
   Vad som slår en är hur vi inte kan döma i förhand om det här är ett i grunden bra eller dåligt fenomen; vad som lämnas kvar kan lika gärna vara vackert som förargligt, eller rentav osmakligt, beroende på omständigheterna. Det finns sedan ett par år tillbaka en sajt, MyDeathSpace.com, som arkiverar MySpace-länkar till avlidna personer. Den har rentav en interaktiv karta där dödsfallen och de respektive åldrarna of de avlidna hålls uppdaterade. (Naturligtvis har de en tydlig disclaimer: ”This website is not endorsed or affiliated with MySpace in any way”.) Antagligen finns det rätt lite de anhöriga som känner sig stötta eller träffade kan göra. Frågan är om de ens kan kontakta MySpace och ansöka om att ta ned profilen; i vilket fall så får man anta att omständigheterna är många och byråkratin utmattande. Så profilerna ligger kvar, i enlighet med webbens egen omvända entropi, där spöksidor ligger kvar då det krävs mer jobb att aktivt ta ned dem än att låta dem vara.
   Frånfället av individen och det automatiserade kvarvarandet, upprätthållandet, av de sociala noder och spår som han/hon lämnar efter sig genom dessa nätverks profilsidor blir ett faktum – oavsett vilka etiska eller estetiska innebörder detta ger upphov till. De här sidorna fyller inte nödvändigtvis en funktion eller syfte: återigen, de bara är.
   Den franske filosofen Michel de Certeau skriver om hur vardagen är full till brädden med processer av tillgodohållande (”making do”): vad vi alla har gemensamt är att vi har hamnat på den här planeten och försöker göra det bästa av det vi tilldelas. Här placerar de Certeau också konsumtionen, och likställer dess rörelser mer med taktik än med strategi. Ett momentärt duckande och acklimatiserande, en anpassning till den givna situationen. Hela gör-det-själv-grejen, att mecka med och hacka teknologier kan på detta sätt ses som taktisk.
   Men Internet ställer mycket av det här på huvudet: när det alternativa gör-det-själv-mixtrandet, tjuvkopplandet och upprättandet av smarta genvägar – med andra ord, allt det som den illegala fildelningen innebär – blir till norm, ja då utgår processen inte längre från ett underläge. När handlingar som var för sig är banala ackumuleras materiellt, ja då bildar de mäktiga institutioner. När de osynliga praktiker som utgör vår vardag blir synliggjorda, dokumenterade, inpräntade i konkreta flöden och texter, ja då är de inte osynliga längre.
   Vardagen omformas från att vara en taktisk övning i anpassning till att bli ett strategiskt förevisande av livsval. Titta på mig, det är så här jag lever mitt liv!
   Efter en självmordsvåg i den lilla brittiska orten Bridgend, där ungdomar dokumenterade sina självmord på nätet, till andra ungdomars begrundande och – menar många – efterhärmning, skriver således Martin Moore om spekulationerna i att dessa självmord skulle varit influerade av varandra, medierade i detalj så som de är inte bara genom massmedia men genom sociala nätverk och minnessajter som GoneToSoon.org. Hans ståndpunkt kan sägas typisk för det konventionella, gammalmodiga paradigmet inom medievetenskapen, där medieinnehåll antas ha direkt kausala effekter på publiken på ett relativt oproblematiskt sätt. För problemet kvarstår: hur kan man bevisa att ett självmord skulle han en och endast en orsak, och hur kan man argumentera att en medieberättelse skulle utgöra den huvudsakliga utlösaren i en viss persons liv? Utgångspunkten för hela resonemanget är liksom skev; den utgår från att medierna kommer först och människors handlingar sedan. När det egentligen borde vara tvärtom: vi lever alla väldigt komplexa, ibland snåriga liv, påverkade av stort och smått. Och här är ”medierna” endast en av slangarna som ger oss näring, sammanbinder oss, och pumpar ut små brottstycken – news feeds – om våra liv. Ibland på ett närmast banalt sätt, men så är ofta livets egna skeenden.

Uppdatering, 2 juni 2009: Beckmansstudenten Lisa Granberg har utvecklat konceptet Webwill som behandlar just detta fenomen.

Uppdatering, 15 juni 2009: Liv på nätet väcker frågor efter döden (SvD).