5 år bakåt och 5 år framåt...

...en halv barndom har jag nu passerat i min utlandssvenska kostym.

[IN SWEDISH]
Det slog mig häromdan, när en av mina elever på seminariet nämnde att han som amerikan flyttade till England när han var nio och således hade varit här i tio år. De åren såg honom växa upp från pojke till ung man. Dessa tio år rymmer med andra ord en hel barndom som han haft här i Marmitens och Grimens land. Jag har nu varit här exakt hälften av den tidsperioden; fem år. Det vill säga, den tid jag har bott i London är en halv barndom!
    Och nog har jag också växt, mognat litegrann. Mattats av, rentav? Jag kände det tidigare i år när jag såg om ett par Kubrickfilmer. Klassikern Barry Lyndon (kanske ”tidernas bästa film” om jag nu nånsin orkade ta mig vid att kompilera sådana listor) blev så solklar nu när jag inte längre var typ 21. Vilken tuppig liten stöddig pys Barry är i första halvan av detta epos! Sinnebilden av en uppkomling här i världen, produkten av en konventionellt manlig uppfostran, och ett totalt opportunistiskt go-getter-samhälle, med mer självförtroende än självinsikt: hur kunde jag så missa detta när jag såg den första gången?

Barry och hedonismen, en man som var före sin tid...

Den mer komplicerade, delvis missförstådda, delvis rumphuggna Eyes Wide Shut framstod inte då som så mycket en elegi över samlevnadens paradoxer som den nu framstår för mig. Det (ouppnåeliga?) sexuella äta-kakan-men-samtidigt-ha-den-scenariot som alla moderna par säkert om inte diskuterar så trots allt kontemplerar — och den destruktiva kraft, den maktutövning som också finns i det vuxna sexlivet — allt detta försöker Kubrick här innefatta i ett filmiskt narrativ. Det står så mycket klarare efter några fler levnadsår, inte minst då jag större delen av denna tid levt i ett parförhållande.
    Erik pratade häromsistens om hur man när man är 20-nånting lever sitt liv halvt om halvt med huvudet i molnen, i det att ens tid då så mycket upptas av drömmande om framtiden. Man lever liksom genom ett spektrum av än så länge ouppfyllda potentialer, drömmandes om virtuella, inte ännu aktuella framtidscenarion. Jag vet inte om man blir mindre drömmande med tiden — jag har fortfarande framtidsfantasier — men vad som är säkert är att de blir snävare i sin potentiella bredd, i och med att man får mer och mer insikt om sina respektive styrkor och svagheter, och i och med att man ju längre tiden går snöar in på vissa stigar som tenderar att leda i vissa riktningar. Vad som var härligt i det här drömmandet var samtidigt lite vad som sedan blir tragiskt om man fastnar i samma levnadshållning; precis här finner vi den tragiska arketypen av den eviga ungkarlen — det som just är det starkaste narrativet genom hela Barry Lyndon-eposet — och precis här är jag glad och stolt över att trots allt ha blivit kanske 5% mer gubbe.
    Då bodde jag på korridor, samlade på flyers, åt burk-curry och gick ut i hopp om att stå på gästlista och träffa tjejer. Nu stannar jag i regel hemma, prenumererar på The Economist och på ekologiska grönsaker och vet mindre och mindre vad som hajpas av Vice Magazine, Radio 1Xtra eller mp3-bloggarna. Visst är jag mer hemmapappa nu, fastlimmad i förorten, men hade det inte varit smått tragiskt, maniskt men samtidigt regressivt att ha bibehållit exakt samma levnadsstil som man en gång hade?

Vad var det nu som kom först, nu rave eller war on terror?

Det var en speciell tid de där början-på-tvåtusentalet-åren, då framväxten av en slags decennie-estetik föddes ur den avtagande No Logo/antiglobalism-cynismen och istället helt kom att definieras av Vice Magazine, smalare och smalare byxor, iPod-fetischism och rädsla för terrorister. Mest av allt har väl de här åren präglats av en slags nihilism som kom ur just uppgivenheten över en Blair-regim som mindre och mindre lät sig hållas ansvarig för kriget i Irak den terrorism som ju går parallellt med detta, allt påeldat av en ekonomisk boom enbart jämförbar med den på 80-talet och det sena 1800-talet. Expansion. Teknologiska och ekonomiska bländverk. Kanske de nu börjar tyna då banker nu börjar få allvarliga problem med pengar som blivit lite väl lätta och sakta glider oss ur händerna och nye premiärministern Brown försöker matcha den laissez faire-sorglöshet som präglade Blair-kabinettet och gång på gång köra över allmänhetens samtycke, köra över tidigare heliga löften och köra över grundläggande civila rättigheter med ursäkten att ”vi är det minst dåliga alternativet”.
    Samtidigt har ju delvis det boomande ekonomiska välståndet, men i synnerhet den nu superlåga tröskeln till självpublicering och gör-det-själv-marknadsföring gjort att kulturlivet trots allt bubblar som aldrig förr. Expansion även här, numeriskt iallafall. Kvalitativt? Det är frågan. Hur många nya Strindberg går det på varje 100.000 bloggar?
    I vilket fall är det lätt att bli cynisk, när man börjar spekulera in i framtiden. Kanske lyckas vi pricka in konststycket att ha missat Sveriges starkaste högkonjunktur i mannaminne genom att ha varit utomlands just perioden 2002-2008 för att sedan återvända till en svacka i ekonomin och plötsligt inga jobb igen. För det är ju så våran generation har växt upp; det första man fick höra när man plötsligt skulle välja till gymnasiet (jäpp, själv tillhörde man den första test-årskullen för det nya, valbara modul-gymnasiet) var ju att det inte skulle finnas några jobb.
    1991 ‘til infinity liksom. Den överhängande arbetslösheten blev för oss inte bara ett virtuellt, potentiell tframtidsscenario som ett svart moln på vår drömmande, drönande himmel — den blev en aktualitet som liksom hängde över ryggen och fick en att tro att man måste ha 120 högskolepoäng, minst, för att överhuvudtaget greja det i vuxenlivet.
    Inte förrän de senaste två-tre åren verkar det som en annan världsbild har växt fram, i takt med att jobben blivit lättare att få och ytligheten vinner nya medhjälpare dagligen. Nu kommer legionerna av de som föddes sent på åttiotalet och bara så skönt tar för givet den nyliberala världsordningen där det viktiga är vad som står på CV:t, vilka mingelbilder som definierar ens publika person på MySpace och Facebook; att man syns, och därmed uppnår en form av socioekonomisk högre ranking och ett slags ”var mans” kändisskap. (Håller du inte med mig om att ”the entrepreneurial self” precis som kändis-kulturen är ett helt förhärdande personlighetsideal bland de unga idag? Det finns numer en hel infrastruktur uppbyggd kring att fuska på högskoleprov...)
    Unga tvåtusentals-Barry Lyndons med andra ord, där ljudet av Booka Shade snarare än Bach blir till ljudet av berusning, framgång, välstånd, expansion och subtil, hegemonisk snarare än skövlande erövring. Konkurrens är någonting som är bra för samhället menar ekonomerna, men konkurrens — ett sinnrikt ideal inom företags- och organisationsteori — är samtidigt ett patologiskt ideal då det omsätts till en levnadshållning.

“The trading floor is the perfect metaphor of civilian warfare”
/ Massimo De Angelis, 2007

Konkurrens är en allas kamp mot alla, och konkurrens — på det personliga planet såväl som på det makroekonomiska — är vad som mest av allt kommer prägla de närmsta fem åren. Vem vet, vi som redan från våra tidiga tonår var inställda på att jobb är något som är få förunnat, och att pengar är något som i slutändan devalveras, kanske står rätt bra rustade ändå.